idag var den jobbigaste dagen på länge. klockan ringde 08.00 och min första tanke var "jag vill inte, jag vill verkligen inte". satte mig upp i sängen och satt där i säkert en kvart och bara stirrade ned i golvet med huvudet fullt av tankar. vad ska man ha på sig? kan man verkligen ha converse? eller klackar kanske? vad ska man köpa för blommor? vad ska man säga till folket man inte känner som är där? hälsar man som vanligt, eller ger man den där svenska, artiga, nicken? stegen från rummet till köket var tunga. mamma hade gjort i ordning frukost till oss alla, eric kom hem och moa var påväg. tittade på min arsenal mugg med den torra tepåsen i och fyllde den med vatten. det var en viktig dag som arsenal supporter då fabregas flytten blev klar men på något sätt brydde jag mig inte. dagen är christians, tänkte jag. gröten ville inte ned i magen och illamåendet började smyga fram - jag har en vana av att må väldigt illa när jag är nervös. drack mitt te och började pröva kläder. bytte säkert 15 gånger. inget var fint nog för chrisitan och allt var för fint. han hade ju hatat alla präktiga, påtvingade finkläder. satte på mig helsvarta kläder till svarta converse. precis som han hade velat se en. så fort vi steg ur bilen vid kyrkan så brast det för mig. uppe för backen vid fina sundbybergs kryka så stod min underbara farmor som jag älskar över allt annat, hennes fina systrar, farfar. hans son calle, christians tjej med hennes döttrar, arbetskamrater, barndomsvänner. hade med mig en toarulle i väskan och den användes på en gång. gick upp och kramade om alla. kastade mig i min fasters armar som jag inte sett på för länge. och fina johan, vår alldeles egna robbie williams med världens största röda ros. begravningen var försenad, han hade kört vilse tydligen. min biologiska pappa dök upp. inte ett ord sa han, min biologiska farfar likaså. fast jag ville ju inte prata med någon av dem så det gjorde såklart ingenting. kramade om calle så hårt jag bara kunde. grät och grät. så stark min lilla kusin är, så mycket han fixat med begravningen. 15år och starkast i världen, smart likaså. han hade köpt solrosor istället för vanliga rosor. det passade honom bättre, sa han. begravningsbilen kom, dom bar in kistan framför oss alla. kändes som någon kastade tegelstenar på hjärtat, det skulle ju vara fixat. såg hur farmor bröt ihop i ögonvrån, så mycket hon gått igenom. så många begravningar hon har fått ordna för sina älskade under så få år. önskar jag kunde ta bort hennes smärta. vi fick gå in i kyrkan, som var väldigt ljus och luftig till skillnad från många andra kyrkor. så mycket liv blandat med all död i samma hus. började med låten "himlen är oskyldigt blå", pastorn började prata, vi bad böner och sjöng palsamer. gabriellas sång började spelas. så otroligt vackert. alla grät. avslutade med beatles "all you need is love" och helt plötsligt log hela salen. log åt det vi alla hade haft med christian, åt allt vi delat genom åren. prästen avslutade och alla satt kvar. ingen ville ta första steget men tillslut gjorde några det. det var fika i rummet brevid, alla delade minnen och allvaret blev lugn och förståelse. kramade om alla när vi skulle gå, ville inte släppa calle. kunde inte sluta säga hur mycket vi älskar honom, hur välkommen han är och att han bara skulle våga tappa kontakten med oss. han log vilket värmde otroligt mycket att se. han gav bort den fina bilden på sin pappa med orden "jag har så mycket fint med honom redan, behåll den".
kärlek är verkligen starkare än allt. mamma har köpt äppelpajs glass och cola åt oss så ikväll ska hela familjen ta det lugnt med varandra, kan behövas till allas våra sargade hjärtan..