jag är nog vilse. vilse i en strävan att bli något mer, något större. inser gång på gång att alla vi är ersättliga. får du sparken hittar dom en ny, blir du dumpad hittar den en ny, dör ditt husdjur köper du ett nytt. ersätta, ersätta, ersätta. det gör mig livrädd helt ärligt. vill vara något större än så. vill vara en av få som faktiskt inte går att ersätta. den där speciella, hon som gör mirakel och sprider kärlek var hon än går. men räcker inte till. det blixtrar och åskar ute. ingen här hemma rör en min, som om det vore vardag. givetvis så kanske det är det, men något större med det är det väl? sådan kraft och sådan styrka och ingen tycks bry sig. konstigt tycker jag. om det var meninge att man skulle ignorera det så skulle det väl inte ha så starkt ljud och sån kraft? men vad vet jag, jag är bara en 20åring flicka som fyller vardagen med drömmar. borde ha ett riktigt jobb istället. kanske skulle göra mig gott. har haft samma dröm i veckor nu. en psykopat som jagar mig, eller jagar är nog fel ord. i de märkligaste ögonblickan dyker han upp och bara tittar på mig. läskigt lugn och brinnande blick. springer, vet inte var, men rädslan styr mig. halkar till och ramlar på en påle. rakt genom magen. vaknar i panik, känslan sitter kvar. kall, ilande, behaglig. kanske så det är att dö? köpte en drömbok, något att fylla vackra drömmar i. har ägt den i två veckor nu och inte lyckats få ned ett enda ord. vill så ivrigt vara glad och positiv och inspirerande. men det sitter liksom fast. lyssnar på mumford and sons, låter hålet i mig bli lite större. byter till fleet foxes. lite större. hot chip, känner mig lite lättare. får hålla fast vid den låten. har två lyckoband på min arm, ett ifrån thailand och ett ifrån budva. inget av dem tycks ge mig någon lycka fast kanske krockar dom med varandra? och lyckan liksom, stannar. återvändsgränd. såg en dokumentär om cancer. det var inte det som du gick bort av men du är lika borta som dem. men det är okej att känna. det är okej. du har äntligen fått frid.